Hittade världens bästa inlägg som sätter ord på det jag egentligen vill säga när jag försöker förklara för folk.
"Ingen som är deprimerad vill vara deprimerad. Jag vet att det kan verka så ibland. När det verkar som om personen inte har något intresse av att bli bättre, eller av att ta till sig något av alla de råd och erbjudande de får av omgivningen för att hjälpa dem. Jag förstår att detta är oerhört frustrerande för alla andra, detta att man inte kan använda logik för att nå fram till en person. Ett av problemen med att vara deprimerad är att man av omgivningen förväntas använda det som är sjukt för att göra sig själv bättre.
Ibland får jag ge råd till vänner och bekanta när någon i deras närhet verkar deprimerad. Det är inte mycket jag kan svara på, jag är ingen läkare men efter alla mina år av terapeuter, psykiatriker och antidepressiva läkemedel kan jag åtminstone tala om mina egna erfarenheter. Jag kan berätta saker som t ex att det är fullständigt meningslöst att tala om för deprimerade personer att de borde sitta ute i solen några timmar eller börja måla eller vad det nu än är som du själv gör för att må bra. Det kommer nämligen inte att hjälpa. Depression handlar inte om yttre omständigheter. Den är så organisk som något överhuvudtaget kan bli.
Angående varför en person är deprimerad så har jag fått den frågan så många gånger under åren att den förlorat sin mening. Jag hör inte längre frågan, utan jag hör alla kulturella föreställningar, människors frustration när de inte kan relatera. Ibland ställs frågan i affekt, i ilska över att de inte förstår och att jag inte kan få dem att förstå. Jag kan vara relativt säker på att mina depressioner, som jag håller i schack med mina antidepressiva, och mina svackor som jag får emellanåt även när jag äter medicinen, inte har att göra med att jag är en bortskämd medelklasstjej som har medelklassångest för att jag tillhör "curlinggenerationen" och inte har några ”verkliga” problem, även om många genom åren har försökt övertyga mig om det. Anledningen att jag kan vara säker på det är för att medicinen hjälper.
I korthet påverkar antidepressiv medicin hjärnans återupptag av signalsubstanser, speciellt serotonin (SSRI) eller som i mitt fall både serotonin och noradrenalin (NSRI). Signalsubstanser är inblandade när vi tänker och känner. Det verkar som om depression är ihopkopplat med en för låg mängd av dessa signalsubstanser i kroppen. Läkarna vet inte exakt hur, men de vet att genom att förhindra ett för snabbt återupptag av signalsubstanserna i hjärnan verkar deprimerade personer bli bra.
En annan anledning att jag kan anta att min depression inte bara handlar om att det är trendigt eller vad det nu är som know-it-all tidningskrönikörer och debattörer gärna hävdar, är att den så uppenbarligen är nedärvd. Man blir aldrig så medveten om det blod som flyter i ens ådror och kopplar en samman med generationer av människor man aldrig träffat, som när man drabbas av en depression. Plötsligt får man höra historier om någon mormors far som tog livet av sig, kusiner som åkt in och ut på mentalsjukhus, mostrar och fastrar som spenderat långa perioder sängliggande med ”ont i nerverna”, som inte ens kunde ta hand om sina barn under dessa perioder, och hundratals liknande familjeöden.
Just nu står jag på en lägre dos av min antidepressiva medicin än rekommenderat. Jag vet inte vad som kommer hända, min psykiater vet inte vad som kommer hända, men efter åtta år av ständigt medicinerande inser jag att jag aldrig kommer sluta att försöka sluta med medicinen. Det är någonting i mig som tvingar mig att ifrågasätta mitt behov av medicinering. Jag vill alltid testa, vill veta hur stadigt, eller ostadigt, jag egentligen står. Det är mitt huvud så jag gör som jag vill, men folk i min omgivning är numera ganska tveksamma varje gång jag vill trappa ned på tabletterna. De var med sist jag försökte, och gången innan det, och det är märkligt vad många jag har i min omgivning som gått från intensivt kampanjande mot att folk tar en massa dyra läkemedel i onödan istället för att "jobba på sina problem", till att nu förespråka dem. De har säkert ingen lust att gå igenom alltihop med mig igen, den enorma nedstämdheten oförmågan att ta sig ur sängen, tårarna som droppar oavbrutet dygnet runt ur en, till synes, ändlös källa, de osammanhängande tankebanorna de måste lyssna på, den irrationella ångesten de inte kan prata mig ur, all the crazycrazy.
Sist jag blev deprimerad lyckades jag skrämma upp alla i min omgivning, inklusive mig själv. Fortfarande, nästan på dagen fyra år senare, är jag chockerad över hur djupt jag sjönk den gången, hur det kan vara möjligt för en människa att bli så dålig utan att någonting egentligen är fel. Och det är just det här ”egentligen” som jag tampas med. Jag vet att det finns kemiska orsaker till min depression, den som min psykiater diagnosticerat som kronisk, som gör att mina tankar så ofta omvandlas till depressiva. Ibland gör det att jag sjunker så djupt att jag inte kan ta mig upp utan hjälp. Men det är egentligen inget fel. Det är så depression fungerar och det är det som är så svårt att förklarara för någon som aldrig har varit deprimerad. Den där lilla inre gnistan av energi som människor tycks ha - eftersom människor är fantastiska - den inre kraft som får en person att gå upp ur sängen när han eller hon egentligen inte orkar, eftersom det åtminstone är bättre än att ligga kvar där för resten av livet. Det ar den gnistan som försvinner vid en depression.
En stor fara med att göra som jag gör, att ständigt försöka bli av med medicinen, är att det tillhör sjukdomen att inte veta när man är sjuk. När jag hamnar i en av mina depressionsspiraler kan jag vandra nedåt i veckor utan att det en enda gång slår mig att jag håller på att bli deprimerad. Att gå in i en depression är inte som att gå in i en vägg. Det är när man redan är därnere som Väggen, slaget i huvudet, kommer och man plötsligt blir liggande. Att gå in i en depression känns som om någon lyft på slöjan och man äntligen ser allt klart, för första gången. På sätt och vis känns en depression, när den är som djupast, som en befrielse. Det är ett tillstånd utan frågor, vare sig av den vardagliga eller den existentiella varianten. Så när någon kommer och vill att jag skall äta en medicin för att vilja delta i livet igen, så känns det helt enkelt inte som att det har någonting med mig att göra längre. Jag är klar med frågorna. Livet är för andra. De som fortfarande inte lyft på slöjan.
En annan sak som jag ofta får försöka förklara för folk är att ingen äter antidepressiv medicin för att det är trendigt. Antidepressiv medicin är inga lyckopiller, det finns andra, visserligen illegala, piller man kan äta för den sakens skull om man nu vill det. Antidepressiv medicin handlar om att stabilisera en ostabil känsloprocess, med den kan ens tankar plötsligt nå hela vägen fram till sina mål utan att stanna upp i den sega, trögflytande massa ens huvud blir när man är deprimerad, utan att hela tiden förvandlas till kaos och ångest. Att stå på antidepressiv medicin innebär att man klarar av att hantera sina känslor och fungera i vardagen men den är inte utan bieffekter - naturligtvis är den inte utan bieffekter. Hur skulle något kunna vara så omstörtande livsförändrande utan biverkningar?
När man avskärmas från sina allra mest destruktiva känslor så avskärmas men även från många av de bra känslorna. Väldigt många tycker att detta är den mest besvärande av alla bieffekterna av antidepressiva, mer besvärande än förlorad sexlust, illamående och sömnstörningar. Att vara deprimerad tar mycket energi, men mina antidepressiva gör mig också trött. När jag står på medicinen har jag korta perioder av energiutbrott, ibland korta perioder varje dag, men jag tröttar fort ut mig och jag måste ofta tänka mig för innan jag kastar mig in i nya saker eftersom jag vet att jag kan ha problem att kunna fullfölja de projekt jag startar. Skillnaden är att med min medicin är det inte den totala katatoni som när jag är deprimerad. Att stå på antidepressiv medicin handlar om de små skillnaderna, med enorma konsekvenser. Men det handlar inte om en "quick fix" och det är inte ett uppåttjack för en kroniskt lat och bortskämd generation. De som beskriver dem på det sättet har aldrig varit deprimerade. De vill bara försöka förstå något de inte kan förstå."
Började nästan gråta efter att jag läst det.
Här finns länken.