You see my smile, not the inside.

Six AM

Kategori: Allmänt

Paint yourself a picture
Of what you wish you looked like
Maybe then they just might
Feel an ounce of your pain

Come into focus
Step out of the shadows
It's a losing battle
There's no need to be ashamed

Cause they don't even know you
All they see is scars
They don't see the angel
Living in your heart

Let them find the real you
Buried deep within
Let them know with all you've got
That you are not your skin

When they start to judge you
Show them your true colors
And do onto others
As you'd have done to you

Just rise above this
Kill them with your kindness
Ignorance is blindness
They're the ones that stand to lose

'Cause they don't even know you
All they see is scars
They don't see the angel
Living in your heart

Let them find the real you
Buried deep within
Let them know with all you got
That you are not your skin

Well they don't even know you
All they see is scars
They don't see the angel
Living in your heart

Let them find the real you
Buried deep within
Let them know with all you've got
That you are not
That you are not your skin

My story.

Kategori: Allmänt

My life with depression, anxiety, panicattacks & moodswings.

Okey friends do not get chocked, Ive decided to tell this story cause mental ilness is so common theese days which scares me and its such a "non-talkable" subject. You dont tell people this things cause most of you would probably answer with "yea I know, Im feeling down sometimes as well and I don't wanna do anything and on and on", and you might even say "Youre just making it all up and should just pull youself together".
For some people the depression is a chronic deasease that cant just be "blown away". Its a lifelong struggle. Youre missing the ability to "pull yourself together".

So this is basicly my life since november until now. Its pretty long but I will try to make it as short as I can and fairly understandable...
Been living in London from 28th of october 2011-23rd of november 2012. Can add that I worked as a bartender for almost the whole year which believe me guys, its a VERY stressful job!

Took the flight back to Sweden the 23 of nov because I was really ill (mentally). Was supposed to stay in sweden for 1-2 months and go to a psychologist like 10 times to fix my problems.... (my depression & panicattacks Ive had since I was 18, Im now 23 in june...).
Everything started to come back for some reason in may 2012 and it only got worse and worse.

Went to the shrink once, didnt like her.

Everything just got worse and worse and I started to get enough of everything, I was absolutely drained and tired of living. Lost all my hope for the future. Felt like a failiure. I can't control my thoughts, the depression does.
Had extreme anxiety everyday & panicattacks very often.
Went to my GP, told her about my year in london quick (I was in really bad shape that day...). She gave me anitdepressants and benzo (like anxiety relieving and calming...).
Then she told me if everything got worse I should come back and then she might put me into a pshyciatric hospital.
Ofc everything got worse (everything was already bad as it was + the meds I took have that sideeffect in the beginning of making everything you already have worse).
I didnt wanna do anything anymore. Just cried all day long, home alone in my bed.
I got suicidal.

Went back to my GP. She decided to put me in a "locked pshyciatric section" (for people with deep depression, anxiety, thoughts of suicide or made suicide attempts).
Thought I was gonna be there for three days, ended up beeing there for 9 weeks....

Got "released" at one point from a doctor that I absolutely hate and later on me and my family "sued" her.
She let me go when I didnt have any appreciation to live anymore, but didnt wanna die at the same time. She also gave me prescriptions for loads of meducation.
I came home, everything in my mind was dark and i couldnt think clear, took loads of pills... was gone after 5 minutes.

My mum and sister took me as fast as they could to the hospital to the emergency room. Came into a room where they took a lot of blood tests and putted needles in my arms and my hand.
I stayed there over the night at some medical overdose section.
Had to drink liquid medical charcoal to catch up all the meds in my body so they wouldnt get out in my blood.

I don't remember much from that night when I woke up the morning after, and I still dont.
When I woke up I had this feeling of beeing "re-born", cant explain it further tho.

Came back to the same section as before, nr 57.

Stayed there until 18 of jan. Went "home" to london the 19th. Picked up all my stuff and moved back to my parents in Sweden.
Back home the 23 jan I believe. Was at home for a bit, cant really remember.

Didnt feel good at all.... if I've felt like shit mentally before, it was 1000000 times worse now. I was thinking about taking my own life for real. But the thought of doing that to all the people around me... Im ashamed over thinking those things and writing this.

But one night, again, when it was too much for me to handle, my contactpeople from some pshyciatric place decided to drive me back to the pshiciatric emergency room.
Once again everything in my head was dark and I couldnt see anty light. I had loads of strong painkillers in my bag. went into the bathroom at the emergency room. Took half of the jar.
Didnt "dissapear" this time.
After I came out I told some nurses, cause I was ashamed of what Ive just done. They took me down to the "normal emergencyroom".

A nurse took blood tests and then the doctor came in and said they have put this huge tube down my throat into my stomach.... to get all the substances out, before they start going into my blood.. (dunno the word for it in english), and if that would happen it could cause serious liver and kidney problems for the rest of my life. And a death that would probably be slow and painful, not very pleasant.

Had to swallow the 11,80 inches long & 1,97 inches wide tube down my throat which as the same time causes a lot of vomiting, had to do that over and over again. Vomited in the tube and all over myself, blood from my stomach came up as well.

Was the worst 10 minutes of my life.

After they were done I asked if everything was okey now, they said no. So they had to put me into anaesthetic, this was at 2am. They had put liquid medical charcoal down the tube this time.
I woke up from the anaesthetic at 3am.
Had so much pain in my stomach.
Had to stay the night in a "immediate emergency section".
Horrible. Wires and tubes all over me. Wasnt even able to go to the bathroom...
The anaesthetic doctor told me they wasnt able to get it all up, so they took some more blood tests to check my liver values.

Later on in the morning they told me everything was okey.

At midday my parents came, I couldnt look them in the eyes cause I was so ashamed of what Ive done to them, once again. They told me I shouldnt feel that way.

I came back to the same section, nr 57. Felt ashamed and like a failure for coming back AGAIN and not beeing able to live "a normal life" and handle my problems by myself. Was so hard for me to walk back in there.

Got a lil bit better. Left after 1,5 week. But I was still not well.

Since then Im struggling everyday with my depression, anxiety and moodswings.
But Ive only had like two-three panicattacks in like 2 months.

Taking 5 different meds called Sertraline (antidepressant), Lamotrigine (mood stabilizer), Seroquel/Quetiapine (atypical antipsychotic/insomnia), Oxazepan (benzodiazepine against anxiety and insomnia) and Zopiclone (relief of sleep disturbances).

Ive also been taking Antabuse cause Ive been very dependent on alcohol. I have never been able to say no and Ive almost always been the person who drinks the most, wanna be out the longest and so on. Always hyper and energic.
But now Ive stopped taking the meducation cause Ive finally been able to stay away from alchohol by my own choice and I CAN say no now. I dont wanna drink alcohol anymore.
I also did some drugs cause when you have a week personality against those stuff and your self-esteem is GONE, you do anything in the world to feel better, whatever that might be.

Im free from it all now and Ive been sober from alcohol for 3,5 months.
Im going to the hospital once a week talking to a nurse/a doctor about everything.
Gonna start a therapy metod called DBT (Dialectical behaviour therapy). And in like 6 months theyre gonna start a pshyciatric investigation about if Ive got borderline/emotionally unstable personality disorder, if Im bipolar or has adhd....

Its soooo much more in this story to be told but its to hard to explain and Im pretty tired of it cause Ive told soo many people the same thing over and over again. This must be at least the 10th time Im telling this story. Thats also a reason why Ive chosen to post this here for "the public" cause I am SO tired of walking around meeting people asking me how I am, what Im doing and on and on it goes. And I always have to lie, straight up in their faces. And Im not a person who likes to lie, I am very honest to people around me.
My answers are always "Im good good good :D / Im unemployed for the moment / Yes Im gonna find a job soon / Im not drinking because Im driving".

I am a smiley & social person and I NEVER show a bad side in public, but I am not well, I am not happy.
I am depressed and I cannot work.

Im having a very ruff time. But Im fighting, everyday, always scared of how the next day is gonna be like.
Some days Im strong and glad and I can see the light, some days its just darkness.

Not many people have known this story about me, until now.

Im not ashamed anymore and I dont wanna hide that Im actually sick and I need help. And Im finally getting help, soon. Because I know even tho I feel like the lonliest person on earth, there is people out there going thrue pretty much the same thing.

I understand if you dont understand ANY of this cause if you havnt been in the same situation, its REALLY hard to understand. If you have, you can probably relate to some things...

And to my family and all my friends out there who is supporting me, you dont have to do more for me than youre already doing, it is more than enough! It warms my heart that youre believing in me and it is because of you Im continuing to fight this.

That was my story. Thank you for reading it and please, dont judge me.

Chaos in my mind.

Kategori: Allmänt

Has been so much going on in my life lately so I havnt even had the energy to write here. Ive been writing in books instead. Easier.

But today, I collected all my energy and wrote a story about my life latest for months....
Will post it here.

Vart tar världen vägen

Kategori: Allmänt

4 utav 5 av mina närmsta vänner har gått eller går på antidepressiva.... Jag undrar hur det kommer se ut om 5-10 år...
Var tar världen vägen?

Vakna med the Voice

Kategori: Allmänt

La mig kl 23 igår kväll, somnade 30 min senare & vaknade nu för en kvart sen. Satte på tv & SHIT vad längesen det va jag kollade på Vakna med the Voice, brukade alltid kolla på det på morgonen innan jag drog till jobbet när jag jobbade som telefonförsäljare (värsta jobbet nånsin!!!).


Kategori: Allmänt

Vaknade av mig själv igen 08:45, är typ imponerad av mig själv (...eller av sömnpillrerna). Iallafall så funkar dom ju som dom ska.
Dock fick jag lätta hallucinationer igen, står ju i bipacksedeln att det är förekommande så vet inte om det är nått att oroa sig för? Får fråga min läkare.

Kollade på mysteriet på greverholm & nu har jag ätit frukost, 1 ägg & två kaviarmackor, bra Nattis.


Kategori: Allmänt

Okej, time for bed.
Visste ju att biverkningarna av mina mediciner skulle börja komma & känner redan hur dom smyger sig på. Känns än så länge inte särskillt obehagligt på nått vis, bara en aning skrämmande hur jag känner att mitt närminne försämras, glömmer av superenkla grejjer på 1 sekund.

Det som läkaren skrev ut till mig är:

50 mg Sertralin Teva (Anti depressive mot depression och ångest)
5 mg Sobril (Lugnande mot ångest/panikångest)
7,5 mg Zopiklon Pilum (Insomningstablett)

Mina föräldrar är jätte oroliga för hur biverkingarna kommer bli & vill redan att jag ska minska doserna, även fast detta är vad min läkare rekommenderat. Tänker stanna på dessa doserna, jag vill ju bli frisk, i sinom tid.

En liten halv creepy grej som jag upplevde igår natt när jag tog Zopiklon var att efter ca. 20 min började jag få små hallucinationer, väggarna & möblerna i rummet flöt liksom omkring & när jag blundade såg jag massa färgade mönster, ganska ro givade.... Va varken läskigt eller skrämmande, bara väldigt underligt.

Förövrigt så har mitt mående var väldigt likgiltligt idag. Vart otroligt rastlös också men inte orkat göra någonting. Mest legat & vilat. Försöka samla ork till en liten promenad men det gick inte.

Fick iallafall kommit ut lite på kvällskvisten.
Mötte upp med mina bästis Lena & hennes grymma sambo Pierre för dom är i Uddevalla under helgen, så vi satt & pratade i tre timmar, åt chips & drack cola. Underbart att träffa er igen <3

God natt.

Nej, det är inget jag valt.

Kategori: Allmänt

Hittade världens bästa inlägg som sätter ord på det jag egentligen vill säga när jag försöker förklara för folk.

"Ingen som är deprimerad vill vara deprimerad. Jag vet att det kan verka så ibland. När det verkar som om personen inte har något intresse av att bli bättre, eller av att ta till sig något av alla de råd och erbjudande de får av omgivningen för att hjälpa dem. Jag förstår att detta är oerhört frustrerande för alla andra, detta att man inte kan använda logik för att nå fram till en person. Ett av problemen med att vara deprimerad är att man av omgivningen förväntas använda det som är sjukt för att göra sig själv bättre.

Ibland får jag ge råd till vänner och bekanta när någon i deras närhet verkar deprimerad. Det är inte mycket jag kan svara på, jag är ingen läkare men efter alla mina år av terapeuter, psykiatriker och antidepressiva läkemedel kan jag åtminstone tala om mina egna erfarenheter. Jag kan berätta saker som t ex att det är fullständigt meningslöst att tala om för deprimerade personer att de borde sitta ute i solen några timmar eller börja måla eller vad det nu än är som du själv gör för att må bra. Det kommer nämligen inte att hjälpa. Depression handlar inte om yttre omständigheter. Den är så organisk som något överhuvudtaget kan bli.

Angående varför en person är deprimerad så har jag fått den frågan så många gånger under åren att den förlorat sin mening. Jag hör inte längre frågan, utan jag hör alla kulturella föreställningar, människors frustration när de inte kan relatera. Ibland ställs frågan i affekt, i ilska över att de inte förstår och att jag inte kan få dem att förstå. Jag kan vara relativt säker på att mina depressioner, som jag håller i schack med mina antidepressiva, och mina svackor som jag får emellanåt även när jag äter medicinen, inte har att göra med att jag är en bortskämd medelklasstjej som har medelklassångest för att jag tillhör "curlinggenerationen" och inte har några ”verkliga” problem, även om många genom åren har försökt övertyga mig om det. Anledningen att jag kan vara säker på det är för att medicinen hjälper.

I korthet påverkar antidepressiv medicin hjärnans återupptag av signalsubstanser, speciellt serotonin (SSRI) eller som i mitt fall både serotonin och noradrenalin (NSRI). Signalsubstanser är inblandade när vi tänker och känner. Det verkar som om depression är ihopkopplat med en för låg mängd av dessa signalsubstanser i kroppen. Läkarna vet inte exakt hur, men de vet att genom att förhindra ett för snabbt återupptag av signalsubstanserna i hjärnan verkar deprimerade personer bli bra.

En annan anledning att jag kan anta att min depression inte bara handlar om att det är trendigt eller vad det nu är som know-it-all tidningskrönikörer och debattörer gärna hävdar, är att den så uppenbarligen är nedärvd. Man blir aldrig så medveten om det blod som flyter i ens ådror och kopplar en samman med generationer av människor man aldrig träffat, som när man drabbas av en depression. Plötsligt får man höra historier om någon mormors far som tog livet av sig, kusiner som åkt in och ut på mentalsjukhus, mostrar och fastrar som spenderat långa perioder sängliggande med ”ont i nerverna”, som inte ens kunde ta hand om sina barn under dessa perioder, och hundratals liknande familjeöden.

Just nu står jag på en lägre dos av min antidepressiva medicin än rekommenderat. Jag vet inte vad som kommer hända, min psykiater vet inte vad som kommer hända, men efter åtta år av ständigt medicinerande inser jag att jag aldrig kommer sluta att försöka sluta med medicinen. Det är någonting i mig som tvingar mig att ifrågasätta mitt behov av medicinering. Jag vill alltid testa, vill veta hur stadigt, eller ostadigt, jag egentligen står. Det är mitt huvud så jag gör som jag vill, men folk i min omgivning är numera ganska tveksamma varje gång jag vill trappa ned på tabletterna. De var med sist jag försökte, och gången innan det, och det är märkligt vad många jag har i min omgivning som gått från intensivt kampanjande mot att folk tar en massa dyra läkemedel i onödan istället för att "jobba på sina problem", till att nu förespråka dem. De har säkert ingen lust att gå igenom alltihop med mig igen, den enorma nedstämdheten oförmågan att ta sig ur sängen, tårarna som droppar oavbrutet dygnet runt ur en, till synes, ändlös källa, de osammanhängande tankebanorna de måste lyssna på, den irrationella ångesten de inte kan prata mig ur, all the crazycrazy.

Sist jag blev deprimerad lyckades jag skrämma upp alla i min omgivning, inklusive mig själv. Fortfarande, nästan på dagen fyra år senare, är jag chockerad över hur djupt jag sjönk den gången, hur det kan vara möjligt för en människa att bli så dålig utan att någonting egentligen är fel. Och det är just det här ”egentligen” som jag tampas med. Jag vet att det finns kemiska orsaker till min depression, den som min psykiater diagnosticerat som kronisk, som gör att mina tankar så ofta omvandlas till depressiva. Ibland gör det att jag sjunker så djupt att jag inte kan ta mig upp utan hjälp. Men det är egentligen inget fel. Det är så depression fungerar och det är det som är så svårt att förklarara för någon som aldrig har varit deprimerad. Den där lilla inre gnistan av energi som människor tycks ha - eftersom människor är fantastiska - den inre kraft som får en person att gå upp ur sängen när han eller hon egentligen inte orkar, eftersom det åtminstone är bättre än att ligga kvar där för resten av livet. Det ar den gnistan som försvinner vid en depression.

En stor fara med att göra som jag gör, att ständigt försöka bli av med medicinen, är att det tillhör sjukdomen att inte veta när man är sjuk. När jag hamnar i en av mina depressionsspiraler kan jag vandra nedåt i veckor utan att det en enda gång slår mig att jag håller på att bli deprimerad. Att gå in i en depression är inte som att gå in i en vägg. Det är när man redan är därnere som Väggen, slaget i huvudet, kommer och man plötsligt blir liggande. Att gå in i en depression känns som om någon lyft på slöjan och man äntligen ser allt klart, för första gången. På sätt och vis känns en depression, när den är som djupast, som en befrielse. Det är ett tillstånd utan frågor, vare sig av den vardagliga eller den existentiella varianten. Så när någon kommer och vill att jag skall äta en medicin för att vilja delta i livet igen, så känns det helt enkelt inte som att det har någonting med mig att göra längre. Jag är klar med frågorna. Livet är för andra. De som fortfarande inte lyft på slöjan.
En annan sak som jag ofta får försöka förklara för folk är att ingen äter antidepressiv medicin för att det är trendigt. Antidepressiv medicin är inga lyckopiller, det finns andra, visserligen illegala, piller man kan äta för den sakens skull om man nu vill det. Antidepressiv medicin handlar om att stabilisera en ostabil känsloprocess, med den kan ens tankar plötsligt nå hela vägen fram till sina mål utan att stanna upp i den sega, trögflytande massa ens huvud blir när man är deprimerad, utan att hela tiden förvandlas till kaos och ångest. Att stå på antidepressiv medicin innebär att man klarar av att hantera sina känslor och fungera i vardagen men den är inte utan bieffekter - naturligtvis är den inte utan bieffekter. Hur skulle något kunna vara så omstörtande livsförändrande utan biverkningar?
När man avskärmas från sina allra mest destruktiva känslor så avskärmas men även från många av de bra känslorna. Väldigt många tycker att detta är den mest besvärande av alla bieffekterna av antidepressiva, mer besvärande än förlorad sexlust, illamående och sömnstörningar. Att vara deprimerad tar mycket energi, men mina antidepressiva gör mig också trött. När jag står på medicinen har jag korta perioder av energiutbrott, ibland korta perioder varje dag, men jag tröttar fort ut mig och jag måste ofta tänka mig för innan jag kastar mig in i nya saker eftersom jag vet att jag kan ha problem att kunna fullfölja de projekt jag startar. Skillnaden är att med min medicin är det inte den totala katatoni som när jag är deprimerad. Att stå på antidepressiv medicin handlar om de små skillnaderna, med enorma konsekvenser. Men det handlar inte om en "quick fix" och det är inte ett uppåttjack för en kroniskt lat och bortskämd generation. De som beskriver dem på det sättet har aldrig varit deprimerade. De vill bara försöka förstå något de inte kan förstå."

Började nästan gråta efter att jag läst det.
Här finns länken.


Kategori: Allmänt

Gud vilken otroligt skön känsla!
Fick ju utskrivet insomningstabletter så att jag ska kunna somna lättare på kvällen/natten (obviously...?) & även kunna vända rätt mitt dygn. Först ville jag nästan inte ta den, för nätterna när jag sover & slipper känna går alldeles för snabbt & dagarna, ja dom sniglar sig fram...Men tog iallafall en tablett (7,5 mg) runt 00:30 & vid 01:00 måste jag stensovit, vanligtvis tar det 2-4 timmar för mig att somna från & med att jag lägger mig i sängen. Och inte nog med det, jag vaknade helt utan mig själv kl 08:00! Kunde inte tro mina ögon när jag kollade på klockan, i vanliga fall brukar den visa 14/15:00 när jag vaknar... Så skönt att få sova "på riktigt".


Kategori: Allmänt


Okej, denna bloggen är tänkt att bli min dagbok, fast på nätet. Jag är helt enkelt för lat för att handskriva i en vanlig dagbok.
Denna bloggen kommer ENDAST handla om personliga saker som hur jag mår, mina tankar, depression, ångest, panikångest. mediciner, utveckling osv.

Så först vill jag bara börja med att säga om du har något emot de saker jag kommer till att skriva här, tycker att allt jag gör är klagar, "borde tänka positivt", "det finns folk som har det värre" osv, ja, då kan du antingen sluta läsa helt enkelt, eller bara hålla det för dig själv, jag är inte intresserad av DINA åsikter om hur JAG mår.
Jag har efter mycket tänkade kommit fram till att jag behöver någon stans att ventilera av mig & detta kändes som det rätta sättet. Sen vet jag att om jag inte skriver upp saker, kommer jag inte komma ihåg ett dugg, senaste 6 månaderna har mitt minne försämrats nått enormt & nu när jag fått medicinering kommer det knappast bli bättre...
Sen vet jag själv hur skönt det är att läsa om personer som går igenom liknande saker i livet som jag själv, kanske du känner samma?

Så ja, detta var väl mitt försök till en liten presentation av denna blogg. Hoppas den kommer vara er till någon nytta, för det tror jag den kommer vara för mig.

Välkommen till min nya blogg!

Kategori: Allmänt

Mitt första inlägg.